SATOR - Under The Radar
Så var det dax, ett nytt album med Sator. Ingen blir besviken, allt det klassiska finns med. Den råa rocken, punkinfluenserna, helt enkelt mycket klassisk garagerock som passar bra till grabbfesten. Man hade nästan glömt bort bandet, och så helt plötsligt släpper man en platta som slår sig in i toppen bland gruppens bästa album av de sju de gjort. Lagomt till de första grillfesterna kan man rocka lös till detta svängiga album. Det briljanta inledningsspåret "Your up gets me down" lägger ribban högt, och man klarar av att hålla höjden hela plattan igenom. Det blir bra betyg för denna platta som kommer lagomt med vårsolen.
Betyg:8/10
Betyg:8/10
Magnum - The Visitation
Jag har haft förmånen att få se rockens giganter vid ett fletal tillfällen, och sångaren Bob Catley är något av ett unikum för denna typ av musik. Han skulle lika bra kunna vara dirigent för en stor cymfoniorkester, men det är publiken har dirigerar. Den som har sett hans armrörelser under en livekonsert vet vad jag pratar om. Musiken på senaste plattan då? Jo, en klassisk Magnum från sent 70-tal, tidigt 80-tal. Det här är inte ett Magnumalbum likt de senaste plattorna. Nu kommer originalet tillbaka, här är det återigen mycket tidig Magum, MEN..jag säger bara det, MEN, ändå ett Magnum som ingen lyssnare av de senare plattorna "dissar" av den anledningen. Det är melodiöst, symfoniskt, hårt, ja det är helt enkelt en Magum av år 2011 med ett sound av 1978. Kan det bli bättre?
Betyg: 8/10
Betyg: 8/10
Mr BIG - What If
Sverigeaktuella Mr Big har släppt ett nytt album - "What If." Det är Mr. Big´s första album på 14 år, och totalt sjunde i ordningen. På detta album är däremot originalmedlemmarna Eric Martin, Paul Gilbert, Billy Sheehan och Pat Thorpey med.
Mr Big är välkänd för och de flesta inom AOR och det är väl inte många som har undgått deras hit "To Be With You" (Etta i 15 länder I flera veckor 1991) samt andra hits som "Wild World", "Green-Tinted Sixties Mind" och "Just Take My Heart". What If är en mycket bra platta i konceptet lyckade comebacker, melodiös, svängig och rockande. Det är trallvänliga ballader varvat med fullt ös. Ingen låt sätter sig klockrent vid de första lyssningarna, men på något sätt kan man inte låta bli att spela plattan om och om igen. Det kan bero på dessa musikers skicklighet, och förmågan att fånga sina lyssnare. Albumet tillhör absolut ett av de bättre comebackalbumen som jag har hört. Vi får se vilka andra gammla nedlagda grupper som reser sig detta år och gör om detta.
Betyg: 8/10
Mr Big är välkänd för och de flesta inom AOR och det är väl inte många som har undgått deras hit "To Be With You" (Etta i 15 länder I flera veckor 1991) samt andra hits som "Wild World", "Green-Tinted Sixties Mind" och "Just Take My Heart". What If är en mycket bra platta i konceptet lyckade comebacker, melodiös, svängig och rockande. Det är trallvänliga ballader varvat med fullt ös. Ingen låt sätter sig klockrent vid de första lyssningarna, men på något sätt kan man inte låta bli att spela plattan om och om igen. Det kan bero på dessa musikers skicklighet, och förmågan att fånga sina lyssnare. Albumet tillhör absolut ett av de bättre comebackalbumen som jag har hört. Vi får se vilka andra gammla nedlagda grupper som reser sig detta år och gör om detta.
Betyg: 8/10
BULLET - Highway Pirates
Sveriges svar på AC/DC, behöver man säga mer? Fast jag skulle nästan vilja sticka ut hakan och säga att de är bättre. Visst, AC/DC är AC/DC, och de låter AC/DC från platta till platta. De har sina personligheter, och variationerna är inte stora. Men det är klassisk hårdrock. Bullet är AC/DC fast på svenska, de är unga och hungriga, och vill skapa nytt, vill utvecklas och fånga nya lyssnare. Tredje plattan är ännu ett steg i rätt riktning, Bite The Bullet var suverän, och senaste är ännu mer suverän. Nu är Bullet så bra att man kommer att börja ställa krav på gruppen, nu ökar pressen och kraven från lyssnarna, det här är inget litet källarband, utan snart väntar hela världen. Jag får på något sätt känslan av att det musikalist känns mycket Sinner, men att det är Brian Johnson som sjunger, en härlig blandning. Det är rakt, tempofyllt och svängigt.
Det känns som man har flyttat in konserten i vardagsrummet, och inte är det någon risk att man slöar till i soffan. Kanon!
Betyg: 8/10
Det känns som man har flyttat in konserten i vardagsrummet, och inte är det någon risk att man slöar till i soffan. Kanon!
Betyg: 8/10
Gods Of Guitar
Jag är ingen fanatiker av samlingsplattor, och har alltid haft svårt att förstå dessa mixplattor. Det brukar ofta bara vara hälften som är bra, eller att de känns rätt placerade på just det samlingsalbumet. Men, nu har jag fått ge mig igen. Dubbelplattan Gods Of Guitar som släpptes före årsskiftet är en kanonsamling med 38 låtar av våra främsta musiker och grupper. Cream, Queen, Rush, Ramones, Who, Lynyrd Skynyrd, Bon Jovi, Rainbow, Motorhead med flera med flera förgyller denna platta med sina klassiska låtar från dåtid och nutid. Det är inte en enda låt som jag tycker känns malplacerad eller inte gillar. Klockren investering för alla anhängare av klassisk rock och hårdrock.
Betyg: 8/10
Betyg: 8/10
JERUSALEM - She
Den kristna kultrockgruppen Jerusalem släpper nu sin första platta med helt nyskrivet material på 16 år. Gruppen är ett begrepp i musik Sverige och har levererat rejäl hårdrock i över 30 år, och fick under 80-talet utstå svidande kritik för sin musikstil bland kristna i Sverige. Trots det kämpade de på och fortsatte leverera kristen hårdrock samtidigt med klassiska band som W.A.S.P och Mötley Crue. Jerusalem har hela tiden funnits och medlemmarna har levererat soloplattor och en del plattor med tidigare inte utgivet material har släppts. Gruppen har även fortsatt att turnera och ofta spelat för utsålda hus.
- Vi känner naturligtvis att det är otroligt roligt att det är ett sådant sug på att vi ska släppa den nya skivan och intresset för att vi ska komma till olika städer och länderna, säger gruppens ledare och frontman Ulf Christiansson, till Ginza.se.
Man planerar nu en turné i första steget i Sverige, Norge och Finland, men förutom dessa finns det ett antal förfrågningar från flera europeiska länder, USA och även i Sydostasien.
Plattan She är inte riktigt vad jag hade förväntat mig, det finns många likheter med de tidigare plattorna, men trots att man lagt krutet på bra texter och melodier räcker man inte riktigt till. Det är svårt att nå samma höjder som på exempelvis plattan "Dancing On The Head Of The Serpent". Plattan tar sig dock hela tiden, och efter ett tag känns inledningsspåret Calling On som en gammal klassiker som man hört på någon tidigare platta. Nåja, den funkar helt klart som en bra hårdrocksplatta i mängden och lämpar sig att både laga mat till eller dammsuga till, men inte just något mer. Det bästa med plattan är nog omslaget.
Betyg: 6/10
- Vi känner naturligtvis att det är otroligt roligt att det är ett sådant sug på att vi ska släppa den nya skivan och intresset för att vi ska komma till olika städer och länderna, säger gruppens ledare och frontman Ulf Christiansson, till Ginza.se.
Man planerar nu en turné i första steget i Sverige, Norge och Finland, men förutom dessa finns det ett antal förfrågningar från flera europeiska länder, USA och även i Sydostasien.
Plattan She är inte riktigt vad jag hade förväntat mig, det finns många likheter med de tidigare plattorna, men trots att man lagt krutet på bra texter och melodier räcker man inte riktigt till. Det är svårt att nå samma höjder som på exempelvis plattan "Dancing On The Head Of The Serpent". Plattan tar sig dock hela tiden, och efter ett tag känns inledningsspåret Calling On som en gammal klassiker som man hört på någon tidigare platta. Nåja, den funkar helt klart som en bra hårdrocksplatta i mängden och lämpar sig att både laga mat till eller dammsuga till, men inte just något mer. Det bästa med plattan är nog omslaget.
Betyg: 6/10
Releasedatum:
2010-10-22
NAZARETH släpper ny platta i februari
Nazareth kommer med sitt nya studioalbum "Big Dogz" i februari nästa år. I samband med skivsläppet kommer man även ge sig ut på europaturné med start i Ryssland den 11 mars. Vi får hoppas att man gör bättre i från sig än på SRF i somras.
DAVID ROCK FEINSTEIN - Bitten By The Beast
Så kom den äntligen, plattan jag väntat på. David Feinstein, kusin med Ronnie James Dio, som började tillsammans med Dio i bandet Ronnie and The Prophets, spelade i ELF med Dio för att sedan bilda sitt eget band The Rods. På senare år har han jobbat som soloartist. Wild Dogs med The Rods tillhör mina favoriter och är en måste platta för alla älskare av 80-talsmetall. Det här är så nära The Rods man kan komma, och flera låtar känns som de kommer från plattan Hurricane med The Rods, lyssna bara och njut av inledningsspåret Smoke On The Horizon, eller Evil On Me. Sedan kommer, Rocks Boogie, en låt som kunde vara syster till Tusch med ZZ-Top, obehagligt lik. Vi har en tung Sabbath låt i Metal Will Never Die, kanske inte så konstigt eftersom det är Dio som sjunger, och den sista låt som Dio spelade in innan han gick bort. Run For Your Life är en riktig upptempo som faktiskt luktar lite klassisk Maiden blandat med Rods. Avslutningen Gambler Gambler är en tung bluesrocklåt som för tankarna till ELF och sent 70-tal. Som sagt, ett album med allt från Sabbath och Boogie Rock. Ett säkert kort, och ett album som luktar äkta 70 och 80-tal och The Rods. David spelar gitarr, bas och sjunger - och kompas på trummor av Nate Horton, och levererar metal så det ryker.
Betyg: 8/10
Betyg: 8/10
TANK - War Machine
TACK TANK! Jag har gåshud över hela kroppen när jag skriver detta. Vem hade kunnat tro att återförenade TANK skulle leverera en platta som lika bra kunde vara inspelad 1984. Jag var väl under 80-talet aldrig något större fan av denna grupp, hade plattan This Means War som snurrade några gånger. Nu släpper de en platta som får hakan att ramla ned till knäna. Inledande Judgement Day säger en hel del om plattans innehåll, och följande Feast Of The Devil och Phoenix Rising kunde lika bra ha gjort av den gamla klassiska grupp VARDIS. War Machine får håret att resa sig, låter som en riktig gammal klassiker av Tygers Of Pan Tang. "War Machine" är ett fullständigt superbt album! Eftersom deras historia är så lång är en del killar i bandet nya, bl.a. finns i lineupen 2010 Bruce Dickinson's basist Chris Dale och f.d. Rainbow-frontmannen Doogie White! Det här är en ren och rak 80-talsplatta som är NWOBHM när det är som bäst. Man får inget knaster och ljudet är suveränt, det är det som skiljer från de gamla vinylerna. Det finns inte en dålig låt på plattan, bara bra, nej helt enkelt suveräna. Detta måste vara en av årets comebackalbum och det är nog bara Accept som kan ta upp kampen mot detta album. Gillar man 80-tal, gillar man NWOBHM, gilllar Man Tygers Of Pan Tang, gillar man Vardis, ja då gillar man detta.
TACK, TACK TANK, nu kommer min första 10:a någonsin i betyg!
Betyg:10/10
TACK, TACK TANK, nu kommer min första 10:a någonsin i betyg!
Betyg:10/10
ALLEN/LANDE - The Showdown
2005 gjorde Russel Allen och Jorn Lande ett eget litet projekt och släppte en platta med namnet The Battle. Den blev av kritikerkåren utsedd till årets album. Men det är klart, med två extremt duktiga sångare med en gedigen erfarenhet, Jorn Lande från Masterplan och sitt eget band Jorn samt Russel ASllen från Symphony X kan det nästan bara bli bra. Magnus Karlsson är en suverän låtskrivare och ligger också bakom låtarna på denna platta som är den tredje i ordningen. Den skiljer sig en del från platta nummer två, The Revenge, som var lite av en tyngre platta. Detta album ligger mer åt det melodiösa hållet och känns bitvis lite annorlunda eftersom man är van att höra Jorn sjunga på betydligt tyngre låtar. Här kommer Landes röst fram ordentligt, och en oinvigd skulle nog kunna tro att det Ronnie James Dio som sjunger. Hans röst är bitvis obehagligt lik den bortgångne storsångaren. Det är för väl att Russel Allen får komma in mellan varven, annars skulle man skriva detta som outgivet material av Dio. Plattan börjar precis som jag förväntat mig, melodiöst och spännande. Den fortsätter rakt igenom i samma stil, inga svackor och inga toppar. Här lägger man nivån direkt på betygsskala sju, och fortsätter så. Det är faktiskt bara i mitt tycke inledningsspåret The Showdown och efterföljande Judgement Day som höjer sig en aning från de andra. Som sagt, man får precis vad man kan förvänta sig, en platta väl värd pengarna, men tyvärr utan en eller två uppstickare som kunde ha slagit rockvärlden med häpnad och skapat en ny superduo med många kommandesuccé plattor. Jag tycker att kapaciteten till detta borde finnas med just Karlsson som låtskrivare(Primal Fear, Starbreaker) och dessa två världssångare samt den tunga musikerstaben. Kanske kommer det på nästa platta.
Betyg:7/10
Betyg:7/10
BLACKMORE´S NIGHT - Autum Sky
Det är med viss tvekan denna platsar in under denna blogg med namnet GUBBROCK. Ritchie Blackmore gör just nu allt annat än gubbrock. Det enda man känner igen från den Blackmoore jag minns från hans tider i Rainbow och Deep Purple är hans suveräna gitarrspel. De senaste åren har han som många vet ägnat sig åt att spela folkrock tillsammans med sin hustru Candice Night. Jag gillar hursomhelst hans nya plattor, på något sätt är de svängiga med mycket bra sång av Night. Den här plattan börjar med en rad överraskningar, direkt undrar jag vart jag hört första låten Highland förrut. Så kommer det, det är ju Nanne Grönvalls låt som skrevs av Peter Grönvall och Marianne Grönvall. Låt nummer tre, Journeyman känns också bekant, visst där satt den, Vandraren med Nordman. Man kan inte annat än bli stolt, två engelska versioner av svenska låtar på en platta av Ritchie Blackmoore. Nu förstår ni kanske också vilket stuk det är på plattan. Tung folkrock med starka inslag av irländsk folkmusik. Det här är bra, faktiskt riktigt bra.
Betyg: 6/10
Betyg: 6/10
Bachman & Turner
Aldrig har jag recenserat en platta så snabbt, i brevlådan 15.30, öppnat paket 15.35, på skivtallriken 15.36, och Bachman & Turner, den stora behållningen från sommarens Sweden Rock Festival med en rykande färsk platta. Första gemensamma plattan sedan 1984, och så levererar man en kollosal rockkross. Vilken röst han har Fred Turner, och det är också de låter han sjunger som lyfter plattan. Plattan börjar med svängiga Rolli´n Along, med riktigt Status Quo gung. Följer upp med medelmåttiga That´s What It Is som känns som en lite medelmåttig låt av ELO. Därefter kommer återigen Turner på sång i Moonlight Rider och plattan är på gång igen. Därefter följer svängiga, tunga BTO rocklåtar. Jag skulle själv vilja påstå att Neutral Zone är plattans bästa låt, och att efterföljande sju minuter långa Traffic Jam tyvärr drar kvaliten på plattan, och man missar tian i betyg. Men som tur är får Turner återigen axla sången på nästa låt, Repo Man, och då är vi tillbaka i det sköna, tunga, rockgunget igen. Bara att sprätta en kall pilsner och njuta! En av höstens absolut bästa rockplattor á la tung gung!
Betyg: 9/10
SLASH - SLASH
Varför ska man vara så principfast och fördomsfull? Det undrar jag efter att ha köpt senaste plattan med Slash. Jag har ju läst massor om detta gitarrfenomen, och om hans storhet under sin tid i Guns ´n Roses. Jag har läst om hans Sverigespelning, och sett hur hans album vecka efter vecka legat i albumtoppen. Men, jag hade bestämt mig, dålig musik. Till slut var jag tvungen att inhandla plattan ändå, ett vad mot mig själv, som jag också förlorade. Vilken underbart bra platta. Med alla dessa stora gästartister på sång så kan det inte annat än bli bra. Dessutom är det bra välskrivna rocklåtar rakt igenom. Gillar ´Cruzify The Dead med Ozzy på sång, och jag kan säga att inte en enda låt på Ozzys platta Scream håller i närheten samma klass som denna. Promise är en riktigt svängig rockrökare med Chris Cornell på sången. Avslutningslåten We´re All Gonna Die med Iggy Pop på sång är en kanonavslutning på en suverän platta.
På plattan medverkar: Ian Astbury (The Cult), Chris Cornell (Soundgarden), Rocco DeLuca, Fergie (Blackeyed Peas), Dave Grohl (Nirvana/Foo Fighters), Myles Kennedy, Kid Rock, Lemmy Kilmeister (Motorhead), Adam Levine (Maroon 5), Duff McKagan (Guns N' Roses/Velvet Revolver), M. Shadows (Avenged Sevenfold), Ozzy Osbourne, Iggy Pop och Andrew Stockdale (Wolfmother).
Betyg: 8/10
BLACK COUNTRY COMMUNION
Så kom den äntligen, plattan från den nya supergruppen som jag skrivit om här tidigare. Joe Bonamassa - gitarr. Glenn Hughes - bas och sång (Depp Purple/Black Sabbath), Jason Bonham - trummor (Led Zeppelin), Derek Sherinian - keyboards (Dream Theater). Förväntningarna från rockvärlden har varit stor sedan herrarna bakom detta projekt släppte nyheten om en gemensam platta. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag förväntat mig mer, men kan efter att lyssnat ett tag på plattan konstatera att det nog beror på för höga förväntningar. Hade det kommit några gröngölingar och släppt en platta i den här klassen så hade de nog antagligen hyllats som hjältar och omedelbart tagit steget in i rockens finrum. Det här låter ibland som Deep Purple, ibland som något från Bonamassas soloplattor, eller något med inslag från en gammal hederlig Zeppelinplatta. Min personliga favorit är andra spåret "One Last Soul", som det svänger riktigt ordentlig om. Övriga låtar är riktiga rockdängor med både bra sång av Hughes, tungt gitarrspel av Bonamassa och härliga toner a´la Jon Lord från Derek Sherinian. De som inte gillar gammal tung blues/sydstatsrock och Deep Purple göre sig dock inte besvär. Måste nog ge plattan ett bättre betyg än vad jag först tänkt, det är trots allt så att gammal är äldst. Det är svårt att knäcka dessa herrar.
Betyg: 8/10
Betyg: 8/10
Nya hårdrocken, VOLBEAT - Beyond Hell/Above Heaven
Detta inlägg blir både en recension och delvis ett svar på mitt tidigare inlägg. Jag har hört så mycket om denna danska grupp, Volbeat, som bildades 2001 och som precis gjort dundersuccé på en egen USA-turne, och som tagit Sverige med storm. De har lirat förband åt Metallica och de är på alla musikkritikers tungor just nu, i och med det nya albumsläppet. Musiken har influenser av rockabilly och tung metall avdelning Metallica. Jag förstår nu att det är detta som kanske ska räknas som den nya hårdrocken. Man säger att Volbeat spelar en hårdrock som går hem i det vanliga folkhemmet. Men i mina öron låter det inte bra, inte alls. Jag har verkligen försökt att hitta det där folhemsmysiga och det svängiga. Okej, det svänger bra på inledningsspåret och det känns som ett inledningsriff av The Baseballs. Därefter följer några tunga Metallicalåtar som jag svårt att egentligen höra någon skillnad på. Återigen lite Rockabilly, blandat med lite Metallica. Nej, det här låter som pappa sa på 80-talet om min musik, det bara låter skränigt. Jag får faktiskt ont i huvudet, och jag gillar inte det här. Men, jag förstår att det är det här som kommer att vara framtidens hårdrock.
Betyg: 4/10
Betyg: 4/10
ACCEPT – Blood Of The Nations
För första gången i bandets historia har man tagit plats nummer ett på albumtoppen i hemlandet Tyskland. Bandet hyllas inom hårdrock- och metalvärlden, och man talar om att detta är årets heavymetalplatta.
“I cannot wait for the world to see what I did, it was metal and it was amazing. Welcome back Accept!!!” Eddie Trunk (TV-and radio-röst)
“Blood of the Nations” is truly one of the best heavy metal albums this year.”
, säger www.goldminemag.com
Detta gör gruppen i ett läge när man är knockad, liggande och uträknad. Utan Udo Dirkschneider finns väl inget Accept. Hur ska en grupp utan denna magiska röst kunna göra plattor av samma klass som på den tid när det begav sig. Album som Breaker, Restless And Wild och Balls To The Walls blev snabbt klassiker. När man är uträknade så väljer gruppen att göra sitt första studioalbum på 10 år, och fortfarande utan Udo. Visst fanns det några som hoppats på en återförening efter deras spelning på SRF 2005 då Udo stod för sången. Så blev inte fallet, utan nu heter sångaren Mark Tornillo. Jag måste erkänna, han gör det bättre än Udo. Han har samma raspiga röst som Udo, fast betydligt bättre sångröst. Att plattan sedan är en rungande Acceptplatta gör inte saken sämre. Högt tempo, klassisk allsång och hoande. Tolv låtar Accept, och inledningsspåret Beat The Bastards sätter prägel, nu jäklar ska det låta Accept och vi kör så rakt igenom. Det här kan vi nog tacka grabbarna från originaluppsättningen för, Wolf Hoffman, Peter Baltes och Stefan Schwarzmann, och man får nog räkna även Herman Frank dit även om han kom in efter tredje plattan 1981. Det här är en riktigt bra platta, och det känns faktiskt gammal 80-tals Accept.
Betyg: 8/10
SCORPIONS - Sting In The Tail
Nu var det rullgardinen ned för en av världens absolut största hårdrockgrupper som hör och häpna bildades i Hannover 1965. 45 år har de tillhört världseliten inom rocken. 25 plattor blev det, och det har under åren passerat en rad klassiska rocknamn genom gruppen. Vad sägs om Michael Schenker, Uli Jon Roth, Don Dokken, Neil Murray, och kvar sen start förstås Rudolf Schenker och Klaus Meine(från 1970). Nåja, en värdig avslutning blev denna sista platta, en riktigt ösig platta och inledningsspåret Raised On rock svänger ordentligt. Sting In the Tail är den en lika skön rocklåt a´la Scorpions. Jag har väl inte varit något större fan av Scorpions och tycker att det har varit rätt varierande kvalite på deras skivsläpp genom åren. En favorit är dock In Trance från 1975, och plattorna från mitten av 80-talet håller även de hög klass. Jag skulle vilja placera denna sista platta bland bandet fem bästa släpp, och jag tycker de gör ett hedersvärt avslut på en rockera.
Betyg: 7/10
Betyg: 7/10
IRON MAIDEN - The Final Frontier
Det är 30 år sedan Iron Maiden släppte sitt första album, och man har till och med sista skivsläppet sålt inte mindre än 80 miljoner album, vilket gör gruppen till ett av världens största band. The Final Frontier är gruppens femtonde studioalbum, och skall enligt gruppen själv vara en återgång till de klassiska albumen som Piece Of Mind från 1983 och Powerslave från 1984. Jag kan inte direkt påstå att jag är eller har varit något större fan av Iron Maiden, utan det är väl mest de klassiska låtarna Run To The Hills och Number Of The Beast som man diggat lös till. Är det då något fel på mig? Jag är väl inte sämre än att jag måste ge dem en chans tänkte jag. Alla pratar ju bara om detta band, och sidorna i tidningarna fylls med intervjuver och reportage, och skivan har fått bra kritik av recensenter. Nåväl, tryckte i plattan i CD-spelaren, och den börjar med intro i typiskt Maiden stil. När andra låten börjar händer något jag inte varit med om så ofta, det tunga inledningsriffet till låten El Dorado och basen gör att jag får gåshud, fanken vad bra är min första tanke. Det fortsätter egentligen i samma stil rakt igenom, rak och tung Maiden. Lagomt melodiöst som exempelvis låten The Man Who Would Be King som är en fantastiskt skön rockballad á la Maiden med härligt gitarrlir i introt med en som sig bör övergång till tyngre takter. Bästa låten på plattan är utan tvivlan den sista, When The Wild Wind Blows. Här luktar det irländsk folkmusik, och den 11 minuter långa låten kunde lika bra vara skriven av Ritchie Blackmoore. Det här är en platta jag verkligen gillar och jag måste nog faktiskt sälla mig till de som hyllar denna platta och grupp.
Betyg: 9/10
Betyg: 9/10
Black Country Communion
Nu är plattan från supergruppen på gång, den 20:e september närmare bestämt. Black Country Communion är den Anglo/Amerikanska rocksupergruppen som består av vokalisten/bassisten Glenn Hughes (Deep Purple, Black Sabbath, Trapeze), trummisen Jason Bonham (Led Zeppelin), Derek Sherinian (Dream Theater) och blues rock gitarristen Joe Bonamassa. På deras hemsida kan man redan nu få ett smakprov genom att gratis ladda ned låten One Last Soul. Hemsida:http://www.bccommunion.com/
Bitten By The Beast
Nu är det klart. David Rock Feinstein släpper sitt nya album den 10:e september, med namnet Bitten By The Beast. Nio nya låtar, och bland annat med "Metal Will Never Die" som sjungs av Davids bortgångne kusin Ronnie James Dio. Kanske den sista nya låt som Dio sjöng innan han gick bort. Ser fram mot släppet och hoppas att skivan går att få tag i Sverige.
