På denna blogg kommer jag som gammal hårdrockare att blogga om både nya och gamla hårdrocksgrupper och artister. Jag kommer att blogga om populära, anonyma och annorlunda grupper och artister. Jag kommer att recensera artister och skivor. Allt är mina egna värderingar. Hoppas Du har en trevlig läsning!
Magnum släpper nytt.....
Magnum släpper de sin sextonde studioskiva The Visitation i januari. Till dess får vi hålla till godo med gamla klassiker, denna från 1985.
Gitarristen Joe Satriani har tio demolåtar klara till nästa Chickenfootskiva. All star-bandet hoppas på att kunna spela in i början av 2011 för släpp till sommaren, beroende på medlemmarnas olika turnéscheman. Bandet består av trummisen Chad Smith, även i Red Hot Chili Peppers, basisten Michael Anthony, tidigare i Van Halen, gitarrlegenden Joe Satriani samt sångaren Sammy Hagar, tidigare i Van Halen. Chickenfoot gav ut sitt självbetitlade debutalbum 2009.
Så kom den äntligen, plattan från den nya supergruppen som jag skrivit om här tidigare. Joe Bonamassa - gitarr. Glenn Hughes - bas och sång (Depp Purple/Black Sabbath), Jason Bonham - trummor (Led Zeppelin), Derek Sherinian - keyboards (Dream Theater). Förväntningarna från rockvärlden har varit stor sedan herrarna bakom detta projekt släppte nyheten om en gemensam platta. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag förväntat mig mer, men kan efter att lyssnat ett tag på plattan konstatera att det nog beror på för höga förväntningar. Hade det kommit några gröngölingar och släppt en platta i den här klassen så hade de nog antagligen hyllats som hjältar och omedelbart tagit steget in i rockens finrum. Det här låter ibland som Deep Purple, ibland som något från Bonamassas soloplattor, eller något med inslag från en gammal hederlig Zeppelinplatta. Min personliga favorit är andra spåret "One Last Soul", som det svänger riktigt ordentlig om. Övriga låtar är riktiga rockdängor med både bra sång av Hughes, tungt gitarrspel av Bonamassa och härliga toner a´la Jon Lord från Derek Sherinian. De som inte gillar gammal tung blues/sydstatsrock och Deep Purple göre sig dock inte besvär. Måste nog ge plattan ett bättre betyg än vad jag först tänkt, det är trots allt så att gammal är äldst. Det är svårt att knäcka dessa herrar.
Allen/Lande släpper sin tredje skiva The Showdown den 5 november. Precis som tidigare är det den svenske gitarristen Magnus Karlsson som ligger bakom låtskrivandet och Jörn Lande (Masterplan, Jorn) och Russell Allen (Symphony X) som delar på sången. Lyssna på nya videon Judgement Day:
Nya hårdrocken, VOLBEAT - Beyond Hell/Above Heaven
Detta inlägg blir både en recension och delvis ett svar på mitt tidigare inlägg. Jag har hört så mycket om denna danska grupp, Volbeat, som bildades 2001 och som precis gjort dundersuccé på en egen USA-turne, och som tagit Sverige med storm. De har lirat förband åt Metallica och de är på alla musikkritikers tungor just nu, i och med det nya albumsläppet. Musiken har influenser av rockabilly och tung metall avdelning Metallica. Jag förstår nu att det är detta som kanske ska räknas som den nya hårdrocken. Man säger att Volbeat spelar en hårdrock som går hem i det vanliga folkhemmet. Men i mina öron låter det inte bra, inte alls. Jag har verkligen försökt att hitta det där folhemsmysiga och det svängiga. Okej, det svänger bra på inledningsspåret och det känns som ett inledningsriff av The Baseballs. Därefter följer några tunga Metallicalåtar som jag svårt att egentligen höra någon skillnad på. Återigen lite Rockabilly, blandat med lite Metallica. Nej, det här låter som pappa sa på 80-talet om min musik, det bara låter skränigt. Jag får faktiskt ont i huvudet, och jag gillar inte det här. Men, jag förstår att det är det här som kommer att vara framtidens hårdrock.
Visst är det märkligt att det inte går att producera ny och bra hårdrock? Vad grundar jag detta påstående på? Jo, naturligtvis för att det inte finns några nya grupper som blivit något stort. Istället handlar det om gamla gubbar på 50-70 år som får fortsätta hålla i taktpinnen för denna musikstil. 70- och 80-talet var hårdrockens storhetstid, och det var så tufft i branschen att man drunknade i nya band, och utslagningen var hård. Många kom inte fram, men istället så var de band som kom fram i rampljuset de som levererade tidlös och högkvalitativ hårdrock. Det har vi den tuffa konkurrensen på marknaden att tacka för. 90-talet var nog hårdrockens sämsta tid, och många av 80-talsbanden hade djupa svackor och gick över till att producera någon form pop och publikvänlig kommersiell rock. Det senaste årtiondet har hårdrocken fått en nytändning, och det bokstavligen sprutar fram nya grupper. Men, vart är nyskapandet? De nya banden försöker låta som de stora banden gjorde på 80-talet, utan att lyckas. Istället är det återföreningarnas tid, banden som gällde på 70- och 80-talet gör comeback eller fortsätter leverera plattor. Precis som de har gjort i snart 40 år. De drar fulla hus på sina konserter, det finns inga nya band som drar i närheten så mycket folk som dessa band. De släpper nya plattor som blir bästsäljare runt om i världen. Jag tänker på band som Iron Maiden, Ozzy, Black Sabbath/Heaven and Hell, AC/DC, Nazareth, Status Quo, med flera som aldrig lägger av. Jag tänker på comebackband som exempelvis W.A.S.P, Mötley Crue, Accept, Y&T, Twisted Sister, Pretty Maids och Europé. Pang, bom, så trycker man ut en ny platta, går in på albumtoppen, turnerar runt för fulla hus, och spelar skiten ur alla nya band som kämpar på i motvind och i bästa fall får bli förband. Det enda som bekymrar mig är vad som händer när dessa artister går bort, det händer ju förr eller senare, vad ska vi då lyssna på? Vilka band är det som ska skapa framtidens hårdrock?
För första gången i bandets historia har man tagit plats nummer ett på albumtoppen i hemlandet Tyskland. Bandet hyllas inom hårdrock- och metalvärlden, och man talar om att detta är årets heavymetalplatta.
“I cannot wait for the world to see what I did, it was metal and it was amazing. Welcome back Accept!!!” Eddie Trunk (TV-and radio-röst)
“Blood of the Nations” is truly one of the best heavy metal albums this year.” , säger www.goldminemag.com
Detta gör gruppen i ett läge när man är knockad, liggande och uträknad. Utan Udo Dirkschneider finns väl inget Accept. Hur ska en grupp utan denna magiska röst kunna göra plattor av samma klass som på den tid när det begav sig. Album som Breaker, Restless And Wild och Balls To The Walls blev snabbt klassiker. När man är uträknade så väljer gruppen att göra sitt första studioalbum på 10 år, och fortfarande utan Udo. Visst fanns det några som hoppats på en återförening efter deras spelning på SRF 2005 då Udo stod för sången. Så blev inte fallet, utan nu heter sångaren Mark Tornillo. Jag måste erkänna, han gör det bättre än Udo. Han har samma raspiga röst som Udo, fast betydligt bättre sångröst. Att plattan sedan är en rungande Acceptplatta gör inte saken sämre. Högt tempo, klassisk allsång och hoande. Tolv låtar Accept, och inledningsspåret Beat The Bastards sätter prägel, nu jäklar ska det låta Accept och vi kör så rakt igenom. Det här kan vi nog tacka grabbarna från originaluppsättningen för, Wolf Hoffman, Peter Baltes och Stefan Schwarzmann, och man får nog räkna även Herman Frank dit även om han kom in efter tredje plattan 1981. Det här är en riktigt bra platta, och det känns faktiskt gammal 80-tals Accept.
Det är återföreningarnas tid, nu släpper TANK ett comebackalbum med namnet War Machine den 25:e oktober. TANK bildades 1980 var en av de första grupperna i genren Heavy MetaL jag lyssnade på, och plattan This Means War var en av mina absolut första skivköp. Minns än att jag hade svårt att bestämma mig för om jag tyckte om denna "skrällmusik". Lyssnat på dem nu sådär 30 år senare och kan bara konstatera att det låter förhållandevis harmlöst. Jag ser faktiskt riktigt fram emot deras skivsläpp.
Originaluppsättningen av svenska AOR-bandet ALIEN har återförenats efter 22 år och kommer att släppa en ny singel, "Ready to Fly", den 10:e oktober via Manora Records. De hade stora framgångar 1988 med bland annat låten Only One Woman
Den första officiella releasen från Niji Entertainment Group, bolaget som bildades av Ronnie James Dio och hans fru/manager Wendy Dio, blir "Dio At Donington UK: Live 1983 & 1987". Dubbel-CD:n släpps 9 november och innehåller följande låtar:
CD 1: 1983
01. Stand Up and Shout 02. Straight Through The Heart 03. Children Of The Sea 04. Rainbow In The Dark 05. Holy Diver 06. Drum Solo 07. Stargazer 08. Guitar Solo 09. Heaven And Hell 10. Man On The Silver Mountain 11. Starstruck 12. Evil Eyes
CD 2: 1987
01. Dream Evil 02. Neon Knights 03. Naked In The Rain 04. Rock 'N' roll Children 05. Long Live Rock 'N' roll 06. Rock 'N' Roll Children (reprise) 07. The Last In Line 08. Holy Diver 09. Heaven And Hell 10. Man On The Silver Mountain 11. All The Fools Sailed Away ~ The Last In Line 12. Rainbow In The Dark
En dag dök det upp en läsare av min blogg och räckte över en platta som han tyckte jag skulle lyssna på, självklart sa jag, och inte mindre spännande blev det när sångerskan på plattan är en storumantjej, Emma Fredriksson. Gruppen heter Deed och de har just släppt en EP med fyra låtar. Bandet bildades 2007 i Stockholm och klassas som Groove/Heavy Metal. Måste säga att jag gillar det jag hört av denna EP, inte minsta gillar jag helskarpt inledningsspåret Beg For It och andra låten Bend´s End. Hoppas verkligen att det blir något mer av detta. Emma har en fantastisk röst och lyfter hela plattan. Här kommer ett litet smakprov från bandet och deras spelning på Fryshuset i januari 2010, tyvärr är inte ljudkvaliten den bästa, det låter betydligt bättre på plattan :-)
I slutet av året kommer Malmsteen att släppa en ny platta. I november kommer det även att släppas två samlingsplattor med Bon Jovi, på plattan med namnet Greatest Hits finns två helt nya låtar och på dubbelplattan The Ultimate Collection ytterligare två nya.
Nu är Van Halen på gång med ett nytt album med David Lee Roth tillbaka på sång, och det var 1984 som gruppen senast släppte ett album med Roth på sång. Plattan skall komma nästa år.
Den frågan har jag ställt mig ända sedan de vann schlagerfestivalen och blev hela Europas skräckrockare. Det vansinniga är att jag faktiskt gillar dessa monster. Någonting i deras musik tilltalar mig, fastän det är hårt att erkänna. LORDI är ett lekband för småkillar som gillar häftiga kostymer, ja det kan så vara, men jag tycker faktiskt det finns något i deras musik. Den 15:e september släpper de sin nya platta som de streamat i sin helhet på sin myspacesida, och av det jag hört där låter det i mina öron riktigt bra. Jag erkänner, jag gillar gruppen. Lyssna på detta och gör er en egen bedömning: http://www.myspace.com/lordi
Vilken spännande platta, lyssna på den om ni vågar. Det här är annorlunda. Jag fick höra denna fantastiska grupp live på årets SRF, och fastnade direkt. Det här låter inte som något ni hört tidigare, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken, men jag försöker, pop, hårdrock, punk, mixat i en kombination av Black Sabbath, Pink Floyd, Queen, Deep Purple, i en salig psykadelisk blandning. Man kan ana långa drag av orgeltoner från Jon Lord till dissade gitarrer, men det är inga problem att både hoppa lös, skaka håret, dunka näven eller snällt lalla med i de olika låtarna. Dessa progressiva rockare bildade bandet Bigelf i Los Angeles 1991 och har släppt tre album. Detta är en platta för den som vågar, och själv måste jag ge den några varv till innan jag bestämmer mig vart i skivhögen den hamnar. Jag vågar mig dock på ett betyg(som förvisso kan komma att ändras inom några dagar) efter de fyra första genomlyssningarna.
Nu var det rullgardinen ned för en av världens absolut största hårdrockgrupper som hör och häpna bildades i Hannover 1965. 45 år har de tillhört världseliten inom rocken. 25 plattor blev det, och det har under åren passerat en rad klassiska rocknamn genom gruppen. Vad sägs om Michael Schenker, Uli Jon Roth, Don Dokken, Neil Murray, och kvar sen start förstås Rudolf Schenker och Klaus Meine(från 1970). Nåja, en värdig avslutning blev denna sista platta, en riktigt ösig platta och inledningsspåret Raised On rock svänger ordentligt. Sting In the Tail är den en lika skön rocklåt a´la Scorpions. Jag har väl inte varit något större fan av Scorpions och tycker att det har varit rätt varierande kvalite på deras skivsläpp genom åren. En favorit är dock In Trance från 1975, och plattorna från mitten av 80-talet håller även de hög klass. Jag skulle vilja placera denna sista platta bland bandet fem bästa släpp, och jag tycker de gör ett hedersvärt avslut på en rockera.
Här kommer ett smakprov på låtarna från Scott Rolaf och Joe Lynn Turners nya album, men vart i tusan kan man köpa plattan. Låter så där lagomt gosigt och skönt.
Jag kritiserade senaste plattan från Dare, men det beror ju på att ribban ligger högt med tanke på deras tidigare plattor. Personligen tycker jag att denna platta från 2004 är en av de absolut bästa, det här är melodiös rock när den är som bäst. Man kan utan problem sätta på plattan och krypa under täcket och bara njuta. Hela plattan består av skön FM rock som helt klart skulle kunna spelas då du ligger i ett SPA med tända ljus och ett glas vin i handen. Darren Wharton som började sin karriär i Thin Lizzy har verkligen lyckats behålla lite av Lizzytråden med det mystiska och irländska tongångarna. Jag var bara tvungen att skriva några rader om denna sköna platta som jag tycker alla borde ha i skivstället och plocka fram just vid de där speciella tillfällena.
