På denna blogg kommer jag som gammal hårdrockare att blogga om både nya och gamla hårdrocksgrupper och artister. Jag kommer att blogga om populära, anonyma och annorlunda grupper och artister. Jag kommer att recensera artister och skivor. Allt är mina egna värderingar. Hoppas Du har en trevlig läsning!
MOUNTAIN OF POWER - VOLUME II
Janne Starks Mountain Of Power är hans skötebarn. Andra albumet med namnet Volume II är en riktig höjdare för de som gillar klassisk hårdrock, och han har verkligen lyckats samla rockeliten på plattan, eller vad sägs om bland andra John Norum, Rusty Burns(Point Blank), Clas Yngstrom(Sky High), Ty Tabor (King's X), Paul Shortino (Rough Cutt/Quiet Riot), Conny Bloom (Electric Boys) eller Pontus Snibb (Bonafide). 76 minuter klassisk hårdrock med bluesbaserad 70-tals powerhårdrock. Gamla klassiska låtar som får nytt liv i Starks tolkningar. Här har vi låtar av ZZ Top, UFO, Y&T, Blackfoot, Uli Roth med flera. Vad ska man säga, med beröm godkänt. Låtarna har vi hört, tolkningarna och musikerna är nya. Bra jobbat Janne!
Det kom ett brev på posten, med tre plattor, tack Janne Stark för denna julklapp, och att du skickade mig dem! Det här var spännande, och jag håller just nu på att lyssna igenom dem. Körde plattan Balls, som släpptes 2008 och som helt klart har sina rötter i den klassiska hårdrocken. Fem man som kör järnet med ett sound av AC/DC och gammal klassisk rock, men kan de bli annat med Janne Stark och Micke Nord Andersson på gitarr, Björn Lodin på sång, Björn Lundkvist trummor och Robban Bäck på bas. Alla meriterade från klassiska grupper som bkland annat Six Feet Under, Baltimoore, Roxette, Locomotive Breath - helt suveränt! Jag blir inte besviken, skönt att veta att det finns kvar musiker som väljer att producera högkvalitativ hårdrock av det gammla stuket. Plattan då? Javisst, en bra platta med tung inledningen i Camper som helt klart luktar mycket AC/DC. Ribban är lagd, och nästa låt, Chameleon är en klassisk tung 80-talslåt. Howl For Me känns som den skulle kunna vara gjord av Aerosmith, ja det är en tung platta helt enkelt. Bra gitarrspel varvas med suverän sång och det gungar bra rakt igenom. Hoppas på en fortsättning av gruppen.
Vilken spännande platta, lyssna på den om ni vågar. Det här är annorlunda. Jag fick höra denna fantastiska grupp live på årets SRF, och fastnade direkt. Det här låter inte som något ni hört tidigare, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken, men jag försöker, pop, hårdrock, punk, mixat i en kombination av Black Sabbath, Pink Floyd, Queen, Deep Purple, i en salig psykadelisk blandning. Man kan ana långa drag av orgeltoner från Jon Lord till dissade gitarrer, men det är inga problem att både hoppa lös, skaka håret, dunka näven eller snällt lalla med i de olika låtarna. Dessa progressiva rockare bildade bandet Bigelf i Los Angeles 1991 och har släppt tre album. Detta är en platta för den som vågar, och själv måste jag ge den några varv till innan jag bestämmer mig vart i skivhögen den hamnar. Jag vågar mig dock på ett betyg(som förvisso kan komma att ändras inom några dagar) efter de fyra första genomlyssningarna.
Var ett tag sedan jag skrev nu, men ibland är livet mer än musik. Nåja, det kommer bättring. Vi värmer upp med en platta från Hammerfall som kom 2008. Masterpieces - mästarbitar! Jag fastnade för Hammerfall när jag fick se dem live på Sweden Rock Festival, och jag kan bara konstatera att Joacim Cans tillhör metalleliten när det gäller sång, och att Hammerfall som grupp håller klart hög internationell klass. Det har efter den livespelning blivit en hel del plattor med gruppen, men just denna platta föll bort eftersom jag inte gillar alla dessa coverplattor. Masterpieces är en coverplatta där Hammerfall tolkar just en rad mästarbitar, inte mindre än 18 stycken. Hade inte plattan gått på rea hos Ginza hade den nog inte hamnat i mitt skivställ. Jag är inte heller något större fan av alla samlingsalbum med namn typ Rockklassiker i alla varianter. Men, döm om min förvåning, kan det bli bättre än så här. Valet av låtar på plattan är helt fenomenal, allt från gammla klassiker som Run With The Devil med Heavy Load, Man On The Silver Mountain med Rainbow, Crazy Nights med Loudness och en uppstickare som När Vindarna Viskar Mitt Namn med Roger Pontare. Här är det inte samma gamla rocknötare som finns på alla andra samlingsabum, typ Black Betty, Centerfold, The Passenger eller We Will Rock You. Dessutom blir det helt fenomenalt i Hammerfalls tolkning, ja det är en suverän platta i genren covers. Bra låtar, bra band! Väl värd 49 spänn.
Dessa grabbar från Finland, knappt torra bakom öronen, har släppt två album. Första plattan måste vara en av de mest underskattade plattorna någonsin. Visst, det låter grabbigt i sången, men vilka låtar. Idel störtskön partyrock, och visst, inte konstigt att det är alla småtjejers stora favoriter. Det skiter jag i, jag gillar dessa grabbar helskarpt, så unga och så begåvade. Plattan bjuder på riktiga hits, bland annat Rising Son, och några har redan varit en radioplåga. De har spelat runt i Sverige, bland annat på Storsjöyran. Grabbarna bildade bandet 2004 på väg hem från en konsert med Judas Priest. Många skrattade åt dessa grabbar, men när de fick gå som förband till The Hellacopters togs de på allvar och erbjöds ett skivkontrakt. Jag tror att de här grabbarna blir stora - RIKTIGT STORA och att räkna med i olika former i framtidens hårdrock. Jag bara älskar deras platta!
Hanoi Rocks är ett av de mest underskattade banden anser jag. Bandet som spelar rejäl glamrock kommer från Finland och bildades 1979. Deras musik gör en verkligen glad och skapar snabbt riktig partystämning. På skivan Street Poetry så bjuds man på en resa genom hela bandets register. Glamrock, blandat med punk, country och hårdrock. Gruppen använder flitigt både piano, saxofon och trumpet, men på rätt sätt, faktiskt så bra att man inte kan låta bli att tycka om det. Låten Fashion får en att tänka på den gamla westernserien High Chaparall i en riktig rockversion, och sedan följer en rad kanonlåtar. Highwired och den stora partylåten Teenage Revolution följt av Worth You Weight In Gold. De satte också tillsammans med Aerosmith sin prägel på glamrocken under 80-talet, och man pumpade ut sex plattor mellan 1981 och 1984. När trummisen Razzel dog i en bilolycka så upplöstes bandet 1985 för att återuppstå 2001. Efter det släppte man ytterligare tre plattor varav Street Poetry är den sista och en platta som man måste ha i skivstället. Strax före julen år 2008 publicerade Andy McCoy och Michael Monroe att Hanoi Rocks skulle läggas ner på hösten 2009. I en intervju för Hufvudstadsbladet uppgav Monroe att både han och McCoy tyckte att gruppen nu kommit så långt den kunde komma med den nya banduppsättningen, och att glädjen i arbetet började tyna bort. Fyra avskedkonserter för våren 2009 tillkännagavs, med den sista gjorde man i slutet av mars samma år.
Det är just det här som är så roligt med att köpa plattor på chans, för 10 spänn hittar man en kanonplatta och hittar sedan ett nytt band. Von Groove är tydligen gamla i branschen och har spelat sedan början av 90-talet. Hittade en gammal video på you Tube, där ser de ut som ett Joey tempest gäng, låter ungefär som Talisman med flera, riktigt bra. Denna platt kom 2001 och är deras näst sista, städade grabbar, och en platta med gitarrpop. Hela plattan är fylld med riktigt bra melodiösa låtar och ballader. Man kan lungt somna in till denna, man blir inte stressad om man säger så. Riktigt bra efter några lyssningar, det blir nog att pröva fler av deras plattor.
Betyg:3,5
Måste även länka in deras video, men obeservera att det finns som helst likheter mellan denna låt och de på ovanstående platta, ungefär som natt och dag skulle jag säga.
Denna platta var ett fynd i lågprisbunten, men å andra sidan, har Thunder gjort någon dålig platta? Den kom 1999 och håller absolut toppklass i melodiös pop/rock. Sköna ballader och lite rockigare låtar a lá Foreigner/Journey. Fast förstås med den klassiska tonen av lite bluesrock. Thunder är också Danny Bowes på sång, synd att gruppen har splittrasts igen, för andra gången. Kanske en comeback kommer....
Börjar med lite recensioner av de lågprisplattor jag köpte. Det är faktiskt så att man får lite av det man betalar för. PUSH är egentligen en riktigt bra platta, och den fjärde av de danska AOR-rockarna frontad av Martin Peters. Bra texter, bra låtar, och en röst som gör att allt påminner om Journey. Men så dåligt ljud, man hör ju inte vad karln sjunger. Med den rösten så måste man ge honom utrymme. Känns billigt och hemmainspelat, varför betyget bara blir en tvåa.
Angel - nåja, här har vi damen som försöker låta som Doro, men det blir mer som en blandning av Tarja ovh Doro och låter helt enkelt metalopera. En bra platta, men inte riktigt hårdrock. Sköna ballader helt enkelt. Man blir rent ut sagt gråtmild. Säkert bra för dem som gillar det. Jag kan som sagt hitta vissa sköna låtar och stunder, men det blir bara för mycket, inte min grej riktigt, men jag måste ändå ge plattan ett hyfsat betyg på grund av bra sång, musik och bra texter. Betyg:3 Här kan ni se videon: http://www.lastfm.se/music/Angel/_/A+Woman's+Diary
Detta klassiska 70-tals band fick jag faktiskt min första kontakt med på Sweden Rock Festival. Jag skulle nog inte själv ha valt att se dem, om de inte vore för en del i ressällskapet som hade detta gäng som sina stora idoler. Jag måste säga att det var en jädra tur att de fick mig till scenen. Två plattor gjorde bandet 1971, först kom Leaf Hound och sedan tätt därefter Growers Of Mushroom. Bandet bildades 1969 med originalnamnet Black Cat Bones, under vilket namn de släppte en platta med namnet Barbed Wire Sandwich. Efter den plattan bytte man sångare och Peter French tog över micken, och han finns fortfarande kvar vid micken i den nya tappningen av bandet. Kort efter de två första plattorna bytte man namn till Leaf Hound. French lämnade efter de två första plattorna gruppen och gick till Atomic Rooster och sedan till Cactus. Albumet Growers Of Muscroom är idag hett eftertraktad bland samlare, och räknas till ett av världens mest attraktiva rockalbum för samlare. 2004 var French som sagt tillbaka i gruppen och gjorde en ny konstillation som 2007 släppte en ny platta den 12 november med namnet Unleashed. Plattan har fått suveräna recensioner från bland annat Kerrang, bland annat med orden "Så bra som du kan hoppas höra ett rockalbum". Det är bara att hålla med, tung hård rock med starkt 70-tal, men med mycket bra sång och melodier att även den som inte hört eller gillat 70-talsinfluerad rock kommer att gilla denna platta.
