Gubbrock

Blackfoot är det band som är mina allra största idoler. Bland de första plattor jag fick tag på i början av min hårdrockera var just en från Blackfoot, nämligen Siogo. Inte den bästa, men väl då, i början av 80-talet, och låten Send Me An Angel, var en låt som gick rakt in i hjärtat på även den mest hårdrockkritiska människan. Efter det bara fortsatte det, jag köpte allt i min väg med Blackfoot. Vilka plattor! Jag måste hävda att man inte är en riktig rockare om man gått igenom 70- och 80-talet utan att göra möte med denna fantastiska grupp. Blackfoot bildades 1970 i Jacksonville i Florida, och trots att de var ett sydstatsrockband så var det i genren hårdrock som de slog. De har haft en rad succé- och hitplattor, bland annat Strikes 1979, Tomcattin 1980 och Marauder 1981. Gruppen splittrades 1985 just efter det att Ken Hensley, låtskrivare och keyboard i Uriah Heep hade anslutit sig till gruppen.  Grundare av bandet var Rick Medlocke och Greg T. Walker, och namnet Blackfoot tog man eftersom bandmedlemmarna hade indianskt blod i sina ådror. 1971 lämnade Medlocke och Walker bandet för att bli medlemmar i Lynyrd Skynyrd. Därefter var det några stormiga år, och bandet återuppstod igen i augusti 1972, och efter många turer så kunde gruppen släppa sitt andra album 1976, det var plattan Flying High.

Fortsättningen följer……

PS! Jag har haft förmånen att se detta band live på SRF, och en sak är säker, det är den bästa livespelning jag sett!

Sedan tidigare är Mustasch, Deathstars, Wolf och amerikansk-brasilianska Cavalera Conspiracy klara.
Om det passar i tiden blir det nog ett besök här igen i juli.

Mer än 40 år i branschen. Hur orkar de? Självklart måste jag skriva några rader om deras senaste platta nu när de ska till SRF i sommar. Den kom i februari 2008 och jag lovar att den gör inte någon Nazarethsupporter besviken. Det låter Nazareth och är Nazareth. Här finns det ingen tidsanpassning av musiken, de har inte softat ned sig eller saktat av. Att Nazareth behåller sin karaktäristiska stil och sound skulle jag vilja påstå beror på originalsångaren Dan McCafferty, och med honom bakom micken låter de faktiskt fräschare än nånsin. Nazareth skulle inte fungera med en annan sångar helt enkelt. Betyget på plattan då, ja som sagt, en rak ren Nazareth, varken mer eller mindre, ger betyget 3.

Betyg: 3

Jag vet att jag har en del läsare som förordar den äldre hårdrocken, och vill att jag ska skriva lite om den. Jag är ju själv en inbiten 80-talare, var lite för ung på 70-talet, men jag hann ändå med att få lite njutning av några klassiska band. Ett av banden jag tidigt fastnade för var Budgie. Detta band är nog tämligen okänt för de flesta, men då ska jag slå fast några saker. Budgie är ett brittiskt rockband som bildades 1968. Gruppen anses av många ha haft ett stort inflytande på heavy-metal genren och det är många rockband som har inspirerats av detta band, och de anses i branschen också vara ett av de allra första heavy metal banden. Budgie upplöstes 1983. 1999 återförenades Budgie (Burke Shelley, John Thomas och Steve Williams) och har sedan dess varit aktiva. 2003 anslöt sig gitarristen Simon Lees till bandet. CD:n "You´re All Living In Cuckooland" utkom november 2006 vilket var den första på nästan 25 år. Därefter hoppade Lees av, och Craig Goldy (f.d. Dio) har sedan dess varit gruppens gitarrist. Både Metallica och Iron Maiden har gjort covers på deras låtar. 12 plattor har gruppen hunnit med, och den platta som fick mig att fastna för dem var faktiskt nummer 10 som kom 1982, det säger väl det mesta. Sista plattan "You´re all living in cuckooland" är en typisk Budgieplatta, men den når inte samma nivåer som de gamla plattorna. Vill ni provlyssna lite och veta mer om gruppen, gå in på http://www.budgie.uk.com

Betyg:

Rockbandet från Malgovik, okända i Sverige, men i Ryssland slog Headache med dunder och brak. En platta och turnerande mellan 1990 och 1995 i Ryssland tillsammans med storheter som Sweet, Magnum, Whitesnake, Samatha Fox och Bonny M. Hur gick det till, och vad hände med bandet?

Jag träffar sångaren och ledfiguren Micke Strömberg hemma i huset i Malgovik. Idag är han 47 år och tunnhårigare än när han 1990 klev upp som huvudband på Whitenight Festival i Ryssland och sjöng för 10 000 hysteriska fans.
-Visst låter det galet, men så var det. Vi hamnade på en spelning i Ryssland 1990 och träffade en discjockey, han gillade oss och vi blev mycket spelade, vi kom i TV, radio och tidningar. En stor musikarrangör i Sant Petersburg bjöd in oss till Whitenight Festival som enda västerländska band, tänk huvudbandet kom från Malgovik. Första kvällen var det 10 000 i publiken och andra kvällen runt 8000 personer.

Klantade bort kontrakt

Micke säger att man blev så efterfrågade att man fick tacka nej till spelningar, men att man turnerade i Ryssland under fyra år.
-Jag och sångaren i Bonny M blev riktigt bra kompisar, det var aldrig några problem att umgås med de riktigt stora artisterna. Idag kan man ångra lite hur vi arbetade, vi hoppades ju bli kända och rika, men vi klantade bort kontrakt, det var några skivbolag som hörde av sig, men vi hade ingen riktig manager, säger Micke.

Sagan om Headache tog slut när nästan alla bandmedlemmar blev föräldrar i mitten av -90 talet, och gruppen splittrades och spreds ut över Sverige. Men precis som med alla band så är en comeback kanske i antågande.
-Ja, man vet inte, jag har material för en ny skiva, och jag har kontakt med samma person som producerade våran förra skiva och han är redo. Man kan aldrig släppa det här med musiken, men idag handlar det inte om att bli känd och tjäna pengar, utan bara ett sätt att utvecklas, säger Micke.





Headache - -53,3 grader

En riktig höjdarplatta, köpte den i Vilhelmina på Rönnfjords 1994. Här finns de klassiska låtarna som gjorde att bandet slog i ryssland. Bland annat klassiska Paradise. Hoppas vi får höra killarna igen.

Frank Stenbro, Gösta Eliasson, Micke Strömberg, Michael Stenbom och David Andersson.

Kommentera gärna så ska jag skicka kommentarerna till Micke.

Visst lever de gamla banden, och de skaffar nya anhängare. Vid vårens Nordic Rock fick jag förmånen att få se David Coverdale och hans Whitesnake live för andra gången. Första gången var 2005 på SRF och då imponerade inte den ”gamle” särskilt mycket på mig. På spelning i Umeå i våras var det andra tongångar, han gav helt enkelt järnet, och framförde låtarna med glöd och energi, samt att han bjöd på de riktiga klassikerna. Kanske en något för tidig spelning, men de runt fem tusen i publiken verkade ändå stormtrivas. Min grabb Joel var helt salig efter spelningen, och här nedan kommer hans beskrivning av bandet Whitesnake.

”Många kända gitarrister har spelat i White Snake, bland annat Steve Vai, John Sykes, Vivian Campbell och Doug Aldrich (som fortfarande är aktiv inom gruppen).
White Snake har sålt över 100 miljoner skivor.Jag tycker att ni ska prova lyssna det är värt jag lovar.             White Snake är ett gammalt band.
Som har skrivit väldigt många låtar.
Allt är inte jätte hård rock utan dom sjunger också några lungna låtar men allt är hård rock.
White Snake kommer från London.
Jag har själv varit och sätt dom i Umeå.
Jag tyckte att dom var bra från första början allt dom gjorde var en så stor upplevelse.”





Joel Edström diggar Whitesnake

Vilken skivbomb, The Circle, cirkeln är sluten. Det här måste vara en av årets bästa plattor. Nya Bon Jovi är en kanonplatta. Annars är jag lite rädd för alla dessa comebacker. Det verkar ju som om precis alla 80-talsgrupper ska göra nya plattor, och att alla försöker hitta sina ”rötter” igen. Det är ju så att många hade sin storhetstid under 80-talet, för att sedan under 90-talet försöka ”marknadsanpassa” sin musik, vilket sällan lyckades särskilt bra. Artisterna i banden utvecklades mot olika håll och många ville pröva på solokarriärer. Jon Bon Jovi är inte sämre, han har precis som Joey Tempest experimentera och försökt på lite solokarriär utan att lyckas särskilt väl. Både Europé och Bon Jovi har gett ut plattor under 2000-talet, utan att riktigt lyckas, det låter ju inte som man är van att höra Bon Jovi. Men, nu, med denna platta så visar man sin storhet. Här mixar man på ett bra sätt de tre senaste decenierna, och i den helt suveräna ”Work for the working man” har man knyckt basen från Living on a prayer, vilket blir ett avtryck för ett klassiskt Bon Jovi sound. Denna platta får ett mycket högt betyg, för egentligen är jag inte något stort Bon Jovi fan, men jag får ändra mig efter denna platta som är bandets elfte i ordningen.

Betyg: