Gubbrock

Rännaren i Norsjö, 1984, Helix, ett av 80-talets största band på väg utför. En spelning inför ett tusental personer i lilla Norsjö. Stämningen på topp. Färden dit i en gammal Saab V4 styrd av polaren Thure Forsgren. Den här kvällen skulle vi göra en liveinspelning som vi sedan skulle sälja på svarta marknaden. Kjell engström från Åsele blev vårt mixerbord. Vi monterade en mikrofon i vänster ärm och en i höger, för att sedan binda fast bandspelaren på magen. Nu hade vi ordnat stereoljud. Problemet var bara att i trängseln där framme så åkte "REC-knappen" på bandspelaren ut och in, så det blev ett riktigt ryckigt ljud. Några pengar inbringade således inte denna liveinspelning, men det var en helt suverän konsert. Vem minns inte plattan, Walkin The Razors Edge. Nu 25 år senare släpper Helix en ny platta, ren skit trodde jag. Lyssnade på lite smakprover på myspace, och det var så pass bra så jag köpte faktiskt plattan. Vilken kanonskiva, riktigt, riktigt bra rak rock´n´roll. Det kallar jag gubbrock. Jag tycktes själv minnas att Helix tillhörde ett av de hårdare banden på den tiden, nu skulle jag vill säga att det här är riktig gubbrock och gladrock. Ingen under 30 år skulle säga att detta ens är i närheten av dagens hårdrock, och kanske jämföra dem med Poodles(som jag skulle vilja påstå nästa spelar lite hårdare!!!). Omslaget är nog det hårdaste med plattan. Men så är det när tiden går. Referensramarna förändras. Trallvänligt och melodiöst på ett bra sätt. Nio låtar på plattan, men de tar slut alldeles för fort, bara drygt 30 minuter har man fått ihop på dessa nio låtar. Plattan heter Vagabond Bones och inledningsspåret The Animal Inside, sätter snabbt prägel på plattan. Femtespåret When The Bitter Gos The Better Of You, är en riktig höjdare. Jag rekomenderar starkt att ni lyssnar på plattan.

Betyg:

Vilken skivbomb, The Circle, cirkeln är sluten. Det här måste vara en av årets bästa plattor. Nya Bon Jovi är en kanonplatta. Annars är jag lite rädd för alla dessa comebacker. Det verkar ju som om precis alla 80-talsgrupper ska göra nya plattor, och att alla försöker hitta sina ”rötter” igen. Det är ju så att många hade sin storhetstid under 80-talet, för att sedan under 90-talet försöka ”marknadsanpassa” sin musik, vilket sällan lyckades särskilt bra. Artisterna i banden utvecklades mot olika håll och många ville pröva på solokarriärer. Jon Bon Jovi är inte sämre, han har precis som Joey Tempest experimentera och försökt på lite solokarriär utan att lyckas särskilt väl. Både Europé och Bon Jovi har gett ut plattor under 2000-talet, utan att riktigt lyckas, det låter ju inte som man är van att höra Bon Jovi. Men, nu, med denna platta så visar man sin storhet. Här mixar man på ett bra sätt de tre senaste decenierna, och i den helt suveräna ”Work for the working man” har man knyckt basen från Living on a prayer, vilket blir ett avtryck för ett klassiskt Bon Jovi sound. Denna platta får ett mycket högt betyg, för egentligen är jag inte något stort Bon Jovi fan, men jag får ändra mig efter denna platta som är bandets elfte i ordningen.

Betyg:

Detta är den första plattan med gruppen sedan 2003. 1973 släppte denna sydstatsgrupp sin första platta, och precis som med många band har vägen till dags dato varit fylld av blandad kvalité när det gäller skivor. Den här plattan är en riktig höjdare för er som gillar gruppens gamla album, svängig bluesrock när den är som bäst. Gruppen har också som jag ser det den bästa sångaren när det gäller denna typ av musik. Rick Medlocke heter han, och lämnade för några år sedan ett av mina absoluta favorutband, Blackfoot, för att pröva en solokarriär innan han anslöt sig till Lynyrd Skynyrd.  Inledningsspåret Still Unbroken är en riktig bra start på en bra platta.

Betyg:

Då var den här, den första plattan på 11 år från bandet som har spelat sedan jag var 7 år och har sålt över 80 miljoner skivor. Det här bandet var nog min absolut första kontakt med hårdrocken, men det blev aldrig så där på riktigt. Det var några jag hörde talas om och istället missade jag dessa artister under flera år. Jag dök rakt på monsterrockare som Tank och Demon. Min kusin som är tre år äldre lät däremot Kiss plattor snurra flitigt på skivtallriken. När jag väl fick upp ögonen för bandet var det nästan försent, Heavens on fire, var väl den låt som fick mig att fastna för gruppen. När jag köpte senaste plattan var inte förväntan särskilt stor, och efter de två första spelningarna var jag besviken. Jag fick ge dem en chans till. Efter fem genomspelningar så kan jag konstatera att detta är en riktigt höjdarplatta. En Rock´n roll av yppersta världsklass, och jag måste hålla med Gene Simmons som säger att det är den bästa plattan som man har gjort sedan Destroyer. Man får gå långt tillbaka i deras karriär för att hitta en sådan platta. Vilket rock, vilket ös. Det är en platta man måste ge en chans. Albumet, som producerats av bandets Paul Stanley, innehåller 11 nya låtar.karriär.
SONIC BOOM är det första KISS-albumet där gitarristen Tommy Thayer figurerar bredvid Paul Stanley, Gene Simmons och trummisen Eric Singer.
Jag ser fram mot deras konsert på Stockholms stadion den 12 juni 2010.

Betyg:

Outloud är ett band som jag är säker på att vi kommer att få höra mer av, det lovar jag. Detta är rak hårdrock av yppersta klass. Det påminner om 80-talets glamrock, snabba gitarrer och trummor i högt tempo. Det som gör denna grupp så bra är deras melodiösa låtar och deras texter samt bra sång. De två inledningsspåren är riktigt bra och sätter prägel på plattan, och tredjespåret "Tonite" är en riktig partylåt som kan bli en klar hit. Bandet som har sina rötter i såväl USA som Grekland består av Bob Katsionis (Firewind), Mark Cross (Helloween), Tony Kash, Jason Mercury och sångaren Chandler Mogel (Talon).

Betyg:



Releasedatum:2009-08-26

http://www.myspace.com/outloudtheband